Att lyssna på sommarpratare hör sommaren till, så även i år.
En av dem var Ginna Lindberg som är Sveriges Radios Washingtonkorrespondent och har bott i USA med sin familj.
Hon berättade att amerikaner uppfostras till att föra sig socialt trevligt mot varandra. På sin första skoldag i USA hade hennes son blivit uppmanad av sin lärare: ”Don’t forget to smile!”
Tanken på att en lärare i Sverige skulle uppmana en elev att le känns väldigt främmande. Lika främmande som att en chef skulle begära av sina medarbetare att le mot sina kollegor. Inom serviceyrken är gott bemötande mot kunder en självklarhet. Men att kräva samma beteende internt mellan kollegor är ett område få chefer vågar beträda. Även om många skulle vilja det.
Jag har faciliterat många workshops och gruppsamtal där medarbetare uttrycker att de önskar en trevligare arbetsmiljö där alla trivs och mår bra. När jag går vidare och frågar gruppen vad som kännetecknar en god arbetsmiljö, kommer det alltid upp att man har roligt ihop och skrattar med kollegorna.
Så långt är alla överens: man vill ha det trevligt och roligt tillsammans.
Problemet dyker upp i nästa fas av samtalet. När jag frågar vad var och en konkret ska göra för att skapa den stämningen, blir det mer osäkert i samtalet. Vad varje person bör bidra med och ta ansvar för är inte lika självklart som önskan om en trevlig arbetsplats.
Här blir diskussionerna ibland svårare. Kan man kräva att alla ska vara trevliga mot varandra? Ska man inte få vara sig själv? Ska man behöva förställa sig på jobbet när man har en dålig dag?
Funderingar som är viktiga att låta ta plats. Genom utforskande (och stundtals utmanande) frågor hittar dock gruppen alltid en nivå där önskan om en bättre arbetsmiljö backas upp av beteenden som alla kan acceptera. För i verkligheten hjälper det föga att vilja något, om man inte är beredd att göra något annorlunda själv.
När jag sitter i bilen i sommarvärmen och lyssnar på vad en amerikansk lärare säger till ett svenskt barn som nyss har kommit till USA, undrar jag var gränsen går mellan att vara autentisk och ändamålsenlig.
Om jag är på dåligt humör när jag kommer till jobbet så kan det vara oerhört autentiskt att kliva in, slänga min jacka på stolen, stampa in i köket, ta fram en kopp, slänga igen köksluckan hårt och sedan svära högt över att kaffet är slut.
Om jag istället är mer lagd åt det passiva hållet, kan jag ignorera att kollegorna hälsar, gå till köket med nedslagen blick, sucka ljudligt över att kaffet är slut. Och när en kollega frågar hur det är så kan jag svara att det är bra samtidigt som jag blir tårögd och går därifrån och lämnar kollegan med en känsla av villrådighet.
Men är det ändamålsenligt att bete sig så? Är det hjälpsamt, ens för mig själv?
Hur hade min dag kunnat bli om jag i stället hade kommit in, hälsat på kollegorna, gått till köket, upptäckt att kaffet var slut och satt på nytt kaffe utan att svära eller sucka? Och när en kollega frågat hur det är, svarat som det var: att jag inte mår så bra just nu men tack för att du frågar! Och om jag ville dela mer, berättat om vad som har hänt och hur jag kände. Utan att skapa dramatik.
Vad är autentiskt och vad är ändamålsenligt och hjälpsamt? Både för mig och för min omgivning?
Att balansera möjligheten att vara autentisk mot det ansvar för vår omgivning som vi alla bär är en komplex fråga. Vi har alla olika behov, synsätt och erfarenheter.
Jag har faciliterat samtal i många olika grupper, från ledningsgrupper till fabriksoperatörer. Av erfarenhet är jag övertygad om att svaren och lösningarna finns i gruppen – om vi vågar beröra frågorna. Jag har än så länge inte faciliterat en enda workshop eller gruppsamtal där gruppens kollektiva intelligens inte har löst de svåra frågorna. Diskussionerna kan vara segstartade, svävande, undvikande, hetsiga eller gå i cirklar, men alla grupper har slutligen kommit fram till vad de behöver göra för att få den arbetsmiljö de önskar.
Den kraften, visheten och intelligensen finns i alla grupper. Det gäller att skapa trygghet för att diskussionerna ska föras på ett respektfullt sätt och utmana gruppen tills den har blivit tydlig i sina åtaganden.
Svaret på frågan om du kan kräva att dina medarbetare ska vara trevliga mot varandra är att det finns bättre sätt att nå det resultatet. Om du ställer det som krav, finns risken att du fastnar i argument och motargument. Ge istället gruppen möjlighet att komma fram till en gemensam lösning. Skapa ett forum där frågan lyfts och diskussioner kan föras respektfullt i syfte att hitta svaren tillsammans.
Fördelen är att de svar gruppen kommer fram till redan är accepterade av gruppmedlemmarna. Det är svårare att gå emot ett kollektivt beslut.
Sen är det ditt jobb som ledare att följa upp så att det ni har kommit överens om verkligen genomförs. Det steget glöms ofta och då blir det ingen förändring oavsett vad som sades i workshopen eller gruppsamtalet. Vikten av uppföljning får vi dock återkomma till vid ett annat tillfälle.